Författare: gudde

Vi packade utrustningen för en dagstur och tog bilen till Knäred. Denna gång valde vi faktiskt att vända på färdriktningen och gick från Knäred uppför backen till rastplatsen i Västralt. Det var en fin dag men ganska blött och brant på vissa ställen i skogen. Tur att de har lagt ut brädor och stockar med ribbor tvärs över, annars hade vi nog inte kunnat ta oss fram. Vi hade tänkt gå samma väg tillbaka men jag var mycket tveksam. Nej, jag ville absolut inte gå nedför de där stockarna, det fick bli bilvägen nedför backen. Uppe på kullen innan rastplatsen hittade vi blåbär! Det var så att jag ångrade att jag bestämt hade sagt ifrån att jag ville gå bilvägen tillbaka. Det hade ju varit perfekt att plocka lite att ta med hem och göra en blåbärspaj! Nåväl vi får väl se hur vi ska göra, menade Niclas och noterade fundersamt att där fanns en skylt som det stod skyddad biotop på. Vi visste inte vad det betydde, men det såg ut som att den skyddade biotopen var på andra sidan skylten från blåbären sett.

Totalt sett blev det mer pausande än promenerande, men det var så skönt att sitta i solen vid vindskyddet och Niclas lagade god mat! Efter maten gjorde han kaffe och jag gick iväg för att se om jag kunde hitta fler blåbär. Men intill vindskyddet var det förstås rensat. Jag läste igenom andra vandrares utvärderingspapper och skrev om våra vandringar. Kul och framför allt intressant eftersom jag sitter i Kultur- och fritidsnämnden. När det var dags att gå tillbaka gick vi först tillbaka till skylten skyddad biotop så jag fick plocka lite blåbär och sedan gick vi ändå bilvägen nerför backen tillbaka till bilen.

Det visade sig att skyddad biotop innebär ett särskilt skydd för en bit naturmark, men det är helt ok att plocka bären. Man kan ju knappast hindra skogens djur från att äta dem!

Här ska det plockas!

Fina hästbilder blir det när man vandrar i Halland.

Vi hade tänkt att åka buss till Knäred och gå hem, med två övernattningar, men det kändes fel att vända på färdriktningen så vi kollade busstiderna igen och bestämde oss för att gå till Ekegården en kväll (ca 5 km), sova där och sedan gå till badplatsen vid Timmershult, ta lång paus där och gå vidare till Västralt sen eftermiddag/kväll, sova där och sedan gå in till Knäred nästa dag. Ev skulle vi hinna med att bada på Flammabadet innan bussen gick hem på eftermiddagen.

Den korta vandringen på välkända vägar och stigar till Ekegården gick bra, trots den tunga packningen på våra ryggar. Niclas bar på ganska många liter vatten och jag bar matväskan. Tältet hade han tänkt lämna hemma men jag ville ha det med som en trygghetssak. Om vi inte orkade gå så långt som vi hade tänkt så kunde vi sova i tältet och fortsätta nästa dag. En hel del av packningens tyngd försvann redan innan den långa vandringen på onsdagen eftersom vi åt kvällsmat och frukost vid Ekegården.

Den första biten var ju bekant och vi höll ett bra tempo. Lite jobbigt bara med alla hundar som skäller ilsket när man är så hundrädd som jag faktiskt är. Visst, man ska prata snällt med dem och gärna hälsa men när hundarna vid ridhuset gick under staketet och stod i diket och skällde blev jag arg och sa bestämt ifrån – Stanna där! Inte för att jag tror att de skulle ha gått längre men det kändes inte bra att se dem utanför staketet.

När vi kom in i skogen igen på andra sidan bilvägen hade vi fikapaus som blev alldeles för lång. Precis när vi skulle gå vidare träffade vi en annan vandrare som kom norrifrån. En kort trevlig pratstund måste man ju kosta på sig. Sedan blev det en ganska tuff vandring genom skogen och när vi kom ut till Kassabygget var vi riktigt trötta och i behov av en ny lång paus och å mat i magen. Jag ville inte pausa precis där vid fårhagen så vi gick en liten bit vidare och pausade på en liten väg nedanför en sommarstuga en liten stund. Niclas var orolig för att vi hade gjort av med nästan allt vatten, det gick åt mycket till att bara dricka i sommarhettan. Om vi bara kunde ta oss till Svenshult så skulle vi säkert kunna fylla på vattenflaskorna där. Det gick mycket fortare framåt när vi gick utmed bilvägen men det var ändå för långt till Svenshult. Vi hälsade på folk utmed vägen och när vi såg en man som byggde på sitt garage frågade vi om vi fick fylla på våra vattenflaskor.
Hej
Hej
Varmt att gå idag
Ja, du har inte lite vatten? Frågade Niclas
Lite vatten har jag inte, men gott om det! Sa mannen. Han fick flaskorna och gick in, vi stod kvar på gräsmattan utanför. Så fick vi veta att det var kanske det bästa vattnet vi kunde få, från en källa inte alls långt från huset och renat med eget reningsverk. Niclas lastade vattnet på sin packåsna och vi gick bara en liten bit uppför vägen, sedan rakt in i skogen och pausade i två timmar! Niclas lagade makaroner, sojakorv och tomatsås på spritköket och jag hittade en ställning mellan en stor sten och en förhöjning i marken där jag kunde ligga ner och titta rakt upp mot himlen. En vacker bild!

Man måste vila sig för att orka!

Vandringen över Hult gick ganska snabbt och Niclas tyckte att han kunde se vattnet mellan träden eller i horisonten flera gånger. Vet du vad det är, frågade jag. EN HÄGRING! Sa vi i mun på varandra. Jag var säker på att vi inte skulle kunna gå hela vägen till Västralt även om vi fick en ordentlig paus igen. Tiden skulle helt enkelt inte räcka till. Skönt att vi hade tältet med oss.

Så småningom sa jag att nu är det ingen hägring längre och jag såg verkligen fram emot ett dopp i sjön. Jag hade sett på en annan karta att där skulle finnas en badplats och när vi gick över vägbron såg vi att det t o m fanns en brygga. Badplatsen var liten och där var ganska mycket folk, när vi hade gått runt om och precis skulle gå ner mot bryggan såg vi skylten PRIVAT. Vilken enorm besvikelse! Vi gick förbi och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, här skulle vi ju ha en lång paus! Vi gick vidare mot Vippentorpet och jag menade att det måste ju finnas en till badplats där. På hitta.se-kartan hade det sett ut som att det fanns en badplats som liksom hörde till Vippentorpets trädgård. Men Vippentorpet ligger mycket längre från vattnet på andra sidan vägen mot Timmershult. Först gick vi förbi den lilla vägen upp till det gamla torpet, men konstaterade att vi inte ville gå hela vägen till badplatsen i Härliga Hjörnered. Sedan sa jag att jag vill åtminstone gå upp och titta på Vippentorpet, även om där inte är någon verksamhet så måste man ju få gå dit och titta! Så det gjorde vi och där blev det en ta av skorna-paus och så tittade vi på kartan. Där fanns telefonnummer till olika övernattningsmöjligheter och Niclas lyckades till slut få tag på en Micke som kunde lova oss att få sätta upp tältet vid Timmershults raststuga. Dit skulle vi ju i vilket fall som helst och hämta mer vatten. O vad underbart det var att komma fram dit och få gå på en riktig toalett!!! Lite senare kom Micke dit och vi betalade för att få sätta upp tältet och använda dusch och toa. Det var mycket skönare och mysigare att sova i tältet än i vindskydd. Varmare och inga smådjur som kröp omkring.

Nästa dag kom vi iväg väldigt sent och det var mycket varmt. Det började dåligt och sen blev det nog inte riktigt bra förrän vi hade kommit hem och satt på en filt i skuggan i trädgården och åt pizza. En väl fungerande strategi för att inte ”kollapsa” efter vandringen.

Strax bakom/vid sidan om Viltbutiken skulle man ta sig in i kohagen och gå genom den en bit. Det var extremt jobbigt att ta sig fram, kändes som att man skulle vricka fötterna hela tiden. Dessutom gick vi fel och vandrade runt ett extra långt varv i hagen innan vi insåg att vi skulle ta raka vägen ut till den svartmarkerade stigen och gå tillbaka mot leden. Om vi bara hade tittat i kartan när vi hade tagit oss ner för slänten i kohagen så hade vi sett att markeringarna som ledde oss åt höger var felaktiga. Nerför backen i kohagen, över vattendraget och sedan vänster går leden enligt kartan. Efter detta höll vi inte pauserna som vi skulle och det gick nog ganska trögt genom skogen. Dessutom hade vi hela tiden känslan av att nu är vi snart där och så var vi inte riktigt det, utan det var hela tiden en liten bit till. När vi hade gått uppför den tuffa backen vid höjden på 145,7 meter var vi helt säkra på att här ungefär ligger rastplatsen i Västralt, men det var förstås en bit till…