Strax före jul innan terminen var slut pratades det en del om att alla barn i skolan nu ska få ett skriftligt omdöme. I något morgonprogram på TV radades olika anledningar upp till varför vissa skolor struntade i den nya förordningen. Mona Bergman, utbildningsråd vid skolverket fick tillfälle att uttala sig i frågan. Hon menade att argrumentet ont om tid inte håller, förordningar måste följas. Däremot hade hon förståelse för att lärarna kunde tycka att det var svårt att uttrycka sig i skrift. Här höll jag på att sätta morgonkaffet i fel strupe. Varför skulle en lärare ha svårt att uttrycka sig i skrift?! Det tror jag inte en sekund, behörig eller inte så är det i alla fall inte där problemet ligger.
Bristfälliga instruktioner kan jag tänka mig att de har fått, om de har fått något förtydligande över huvud taget. Det är nämligen upp till varje rektor att bestämma hur omdömena ska se ut och vill man ha en mall att gå efter så ska den göras särskilt för varje skola.
Med tvånget att skriva dessa omdömen riskerar läraren att sänka vissa elever som kanske ger upp och ser det som att de är obildbara.
Frågan är vilken nytta det gör eftersom det är omöjligt för läraren att skriva något som sticker ut. Genom förordningen blir omdömet en offentlig handling. Det som tidigare hade en naturlig sekretess blir offentligt. Jag menar att det borde inte vara ett krav utan en självklarhet att läraren tar kontakt med föräldrarna till en elev som är stökig eller har svårigheter i ett visst skolämne.
Personligen tycker jag att det är bra om eleverna kan få ett skriftligt omdöme, men om det ska vara lagstadgat måste lärarna få tydliga instruktioner, omdömena bör innehålla både negativt och positivt och vara sekretessbelagda.
